destrandsatta

För en vecka sedan började flög jag för första gången singel. En resa som inte borde ha gjorts i shorts då Jag landade i ett muslimsk Dhaka. Männen pratade snarare till mina ben än mitt ansikte och sedan dess har långbyxor och täckta axlar varit oundvikligt. Bangladesh är ett av världens fattigaste länder vilket man möter på gatorna varje gång man går utanför dörren eller kör på gatorna. Det smutsigaste och mest hemlösfyllda landet Jag har besökt. Och det gör en illa att man inte kan hjälpa alla. Man känner på ett sätt glädje när man ger frukt eller bröd till behövande men när sedan en här av andra benmagra som sett en gnutta genorisitet rusar fram förstår man att det aldrig kommer finnas ett slut. Man kan inte hjälpa alla sorgligt nog.

Mitt liv i Bangladesh blev dock mycket okomplicerad då min kära moster och gudmor bodde stort nog att ge mig ett eget sovrum med tillhörande toalett. En egen dubbelsäng som dessutom bäddades varje dag. Inte illa. Chaia, Veronicas hushållerska, lagade tre måltider mat om dagen till oss. Bara att slå sig ner och bli serverad alla möjliga läckerheter från en fantastisk kock. Och till min ära bakade hon kaka (hur kunde hon veta att jag var en sådan gottegris). Inte nog med lyxen att slippa laga mat, bädda, städa, diska och tvätta så har Veronica också en chaufför. En mysig Bangal som har skjutsat oss påväg till utflykter.

De felsta dagarna spenderade jag vid sidan av poolen då Veronica hade fullt upp på jobbet. Jag lyxade till det med spabehandlingar etc medan stackars moster slet på jobbet. Men eftermiddagrna tog hon  ledigt för att umgås med mig och vi åkte till flera marknader, träffade arbetskamrater, gick ut och käkade med vänner, gick på avskedsmiddag och tog en heldag i "Old Dhaka". Där fick jag verkligen se hur fattigt Bangladesh verkligen kan vara. Inte nog med de stackars missbildade, arma människor som gick omkring och tiggde i trafiken på Gulshan, här var misären oundviklig. Lycklig den som vuxit upp i fina, rena, rika Sverige.

Nu är jag på sluttappen av min resa och ska åter hem till Sverige där jag hört det ryktas om blåsippor och vår. Ett bättre avslut än såhär hade jag alrig kunnat önska på min resa och jag lämnar Bangladesh med en känsla att nästa kapitel i mitt liv kommer bli toppen. Tack moster. Du är bäst!

Hejdå Asien och hallåigen Sverige!